flummberg

I fredags bar vi upp det sista av Idas ägodelar upp på vinden. Det var verkligen knapert att vi skulle få upp sängen för trappen, men det gick. Tur vi är två stora starka tjejer som fixar ALLT!
När vi sedan satt på golvet i den tomma lägenheten och kikade på Andra Avenyn och ett avsnitt av Idol på datorn, var det med väldigt blandade känslor.
Men, hon återkommer nog snart hoppas jag. 
Finns väl en viss avund av att hon bara släpper allt och åker. Finns inget som går upp mot känslan av att möta norrlandsluften, och det unnar jag henne.
Men sanningen är att hon är saknad min vän, det är hon!

Har pratat med min kära kusin borta i amerikat också. Vill bara åka dit nu nu nu. Men det är ju inte jättelänge kvar nu. bara 2 månader! Sen väntar massa roliga planer. Thanksgiving, lite Vegas, kanske en roadtrip, förhoppningsvis sol och bad också. underbart ska det bli.

En fantastiskt trevlig lördag som bestod av bastu, öl, fest och utgång. En toppenkväll!
Gårdagen var dock den värsta dagen på jobbet någonsin, 8 timmars lidande. Mina arbetskamrater kunde i alla fall gotta sig åt min misär! Inte 1 gång, utan 3 gånger (!) fick jag besöka damernas. Man känner sig verklikgen ynklig, särskillt när man vet att det bara är ens eget fel. Nä nykteristlivet är så nära just nu! Sådär dåligt vill jag aldrig mer må, aldrig!

En vecka sen jag var i skellefteå på bröllpet nu. tiden går alldeles för fort. om jag kunde skulle jag fly, även om det bara hjälper för en stund. Hösten må vara en fin årstid, men varför denna märkliga känsla i kroppen? Saknar det som finns där uppe oerhört mycket ibland, och det får mig att känna mig otillräcklig på något vis. Det som sker om två veckor ger mig även en fruktansvärd klump i magen. tar det jobbiga då, för är inte speciellt bra på hantera det...
Förändringar innebär något nytt, förändringar är bra. Men ändå är jag naiv och vill att allt ska vara som förut.

bröllopet var i alla fall jättevackert. och att plocka blåbär i stugan var bland det mysigaste!

Två veckor har nu gått, och kroppen känner sig betydligt piggare än vad den gjort på länge. 
Att stiga upp 05.30 för att träna före jobbet känns inte alls lika jobbigt som för 14 dagar sedan. Sen att man är helt död när man kommer hem från jobbet, är en annan sak. En viss inverkan kan väl vara att arbetet i sig är typ 8 timmars träningspass, men jag klagar inte.
Jag trivs med rutiner, och jag gillar känslan i kroppen!

Ska i alla fall bli ofantligt skönt att åka upp till norr till helgen. Ju närmare det kommer, ju mer längtar jag hem, så är det jämt!
Även om det bara är en kort visit över helgen, och jag troligtvis bara hinner träffa de närmaste i familjen, känns det väldigt bra.
Jag åker ju trots allt upp för att gå på ett bröllop, Sannas bröllop! Risk för att bli alldeles för sentimental och gråta i kyrkan finns.. men det tar vi då.

Högt på min lista står ändå Gandhi, bror min och Viktorias nya tillskott. Jag tror att jag kommer bli förälskad i den lille krabaten!


bilden är från Vickans blogg

Tack och hej!