resan som höll på att ta slut, innan den ens hade börjat...

Den 21 december kom. Det hade snöat flera centimeter under natten i Göteborg stad. Vackert!
Jobbet kallade kl 06 denna dag, bara så att jag skulle kunna sluta i tid och hinna med planet hem till Skell.
Girig som jag var ställde jag upp på att jobba över en timme. Planet gick ju ändå först 18.40, så det fanns några minuter att spela på.
Stämplade ut 15.45, sista dagen för detta år, och fick sedan tack och lov skjuts hem. 
Packade det sista, rekade så allt var med, och tog den planerade spårvagnen in till stan 17.08. 
När jag kom fram återstod det endast 2 minuter till flygbussen skulle komma, fantastisk tajming tänkte jag. Men det gick 2, det gick 5, det gick 15 minuter, sedan bröjade stressen infinna sig i kroppen. Det stod helt plötsligt att bussen skulle vara där om 15 minuter. Ringde Jossan i panik, snäll som hon var ställde hon upp. Jag skulle bara ta mig från Kungsportsplatsen till Heden, för att hon lättare skulle kunna plocka upp mig. Men av någon anledning hamnade jag vid Gamla Ullevi, vet inte alls hur. Med en tung sportbag på min axel, och en gigantisk resveska släpandes efter mig, halvsprang jag fram på Göteborgs gator i snökaoset. Hittade mig tillslut till centralen där Jossan plockade upp mig. Klockan var nu strax före 18, ungefär 25 minuter kvar innan sista inchekningen. Med tanke på den tröga traffiken och vägunderlaget för dagen, såg det inte speciellt lovande ut.
Men Jossan körde på bra, uppenbarligen! Anlände till Landvetter i sista sekund, checkade in, sprang mig igenom både säkerhetskontroll och gater. När jag satt mig i flygplansstolen infann sig en otrolig lättnad. Nästan så att jag hade kunnat börja gråta. Det var verkligen ett mardrömssenario. Har nog aldrig kännt en sådan stress förut. 
Mellanlandning på bromma flygplats, sedan bar det av vidare upp till Umeå, där bror min väntade.
Snöovädret hade även hittat sig till norr, så den 14 mils långa bilresan hem från Umeå, var en ska-vi-överleva-eller-inte-resa. 
Att jag sitter här uppe i Skellefteå nu känns som en väldans massa tur. Hade inte Jossan funnits tillgänglig, hade jag förmodligen inte varit här, så tusen och tusen gånger om tack!
Nu ska jag njuta av tiden här uppe i alla fall.

Igår träffade jag Brune igen, ett sånt vackert ansikte! 
Hann med att gå på en julkoncert med Sanna också. Fantastiskt! Snart är det fika med Lisa som gäller. 

   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0