resan som höll på att ta slut, innan den ens hade börjat...
Den 21 december kom. Det hade snöat flera centimeter under natten i Göteborg stad. Vackert!
Jobbet kallade kl 06 denna dag, bara så att jag skulle kunna sluta i tid och hinna med planet hem till Skell.
Girig som jag var ställde jag upp på att jobba över en timme. Planet gick ju ändå först 18.40, så det fanns några minuter att spela på.
Stämplade ut 15.45, sista dagen för detta år, och fick sedan tack och lov skjuts hem.
Packade det sista, rekade så allt var med, och tog den planerade spårvagnen in till stan 17.08.
När jag kom fram återstod det endast 2 minuter till flygbussen skulle komma, fantastisk tajming tänkte jag. Men det gick 2, det gick 5, det gick 15 minuter, sedan bröjade stressen infinna sig i kroppen. Det stod helt plötsligt att bussen skulle vara där om 15 minuter. Ringde Jossan i panik, snäll som hon var ställde hon upp. Jag skulle bara ta mig från Kungsportsplatsen till Heden, för att hon lättare skulle kunna plocka upp mig. Men av någon anledning hamnade jag vid Gamla Ullevi, vet inte alls hur. Med en tung sportbag på min axel, och en gigantisk resveska släpandes efter mig, halvsprang jag fram på Göteborgs gator i snökaoset. Hittade mig tillslut till centralen där Jossan plockade upp mig. Klockan var nu strax före 18, ungefär 25 minuter kvar innan sista inchekningen. Med tanke på den tröga traffiken och vägunderlaget för dagen, såg det inte speciellt lovande ut.
Men Jossan körde på bra, uppenbarligen! Anlände till Landvetter i sista sekund, checkade in, sprang mig igenom både säkerhetskontroll och gater. När jag satt mig i flygplansstolen infann sig en otrolig lättnad. Nästan så att jag hade kunnat börja gråta. Det var verkligen ett mardrömssenario. Har nog aldrig kännt en sådan stress förut.
Mellanlandning på bromma flygplats, sedan bar det av vidare upp till Umeå, där bror min väntade.
Snöovädret hade även hittat sig till norr, så den 14 mils långa bilresan hem från Umeå, var en ska-vi-överleva-eller-inte-resa.
Att jag sitter här uppe i Skellefteå nu känns som en väldans massa tur. Hade inte Jossan funnits tillgänglig, hade jag förmodligen inte varit här, så tusen och tusen gånger om tack!
Nu ska jag njuta av tiden här uppe i alla fall.
Igår träffade jag Brune igen, ett sånt vackert ansikte!
Hann med att gå på en julkoncert med Sanna också. Fantastiskt! Snart är det fika med Lisa som gäller.
Jobbet kallade kl 06 denna dag, bara så att jag skulle kunna sluta i tid och hinna med planet hem till Skell.
Girig som jag var ställde jag upp på att jobba över en timme. Planet gick ju ändå först 18.40, så det fanns några minuter att spela på.
Stämplade ut 15.45, sista dagen för detta år, och fick sedan tack och lov skjuts hem.
Packade det sista, rekade så allt var med, och tog den planerade spårvagnen in till stan 17.08.
När jag kom fram återstod det endast 2 minuter till flygbussen skulle komma, fantastisk tajming tänkte jag. Men det gick 2, det gick 5, det gick 15 minuter, sedan bröjade stressen infinna sig i kroppen. Det stod helt plötsligt att bussen skulle vara där om 15 minuter. Ringde Jossan i panik, snäll som hon var ställde hon upp. Jag skulle bara ta mig från Kungsportsplatsen till Heden, för att hon lättare skulle kunna plocka upp mig. Men av någon anledning hamnade jag vid Gamla Ullevi, vet inte alls hur. Med en tung sportbag på min axel, och en gigantisk resveska släpandes efter mig, halvsprang jag fram på Göteborgs gator i snökaoset. Hittade mig tillslut till centralen där Jossan plockade upp mig. Klockan var nu strax före 18, ungefär 25 minuter kvar innan sista inchekningen. Med tanke på den tröga traffiken och vägunderlaget för dagen, såg det inte speciellt lovande ut.
Men Jossan körde på bra, uppenbarligen! Anlände till Landvetter i sista sekund, checkade in, sprang mig igenom både säkerhetskontroll och gater. När jag satt mig i flygplansstolen infann sig en otrolig lättnad. Nästan så att jag hade kunnat börja gråta. Det var verkligen ett mardrömssenario. Har nog aldrig kännt en sådan stress förut.
Mellanlandning på bromma flygplats, sedan bar det av vidare upp till Umeå, där bror min väntade.
Snöovädret hade även hittat sig till norr, så den 14 mils långa bilresan hem från Umeå, var en ska-vi-överleva-eller-inte-resa.
Att jag sitter här uppe i Skellefteå nu känns som en väldans massa tur. Hade inte Jossan funnits tillgänglig, hade jag förmodligen inte varit här, så tusen och tusen gånger om tack!
Nu ska jag njuta av tiden här uppe i alla fall.
Igår träffade jag Brune igen, ett sånt vackert ansikte!
Hann med att gå på en julkoncert med Sanna också. Fantastiskt! Snart är det fika med Lisa som gäller.
delete
Just nu behöver jag nog den Brune uppe i norr mer än någonsin. Fullkomlig förvirring försigår i huvudet. En storm av märkliga känslor som man inte vet vad man ska göra utav... Å andra sidan vet jag precis vad jag skall göra, låsa in hjärnspöket nånstans långt långt där inne och inte låta det beröra mig mer. Det är vad jag borde göra, innan det går för långt.
Hemma igen
Så var man tillbaks till verkligheten igen. Det var 11 underbara dagar i LA som jag fick spendera tillsammans med kusin Sara, och familjen Green. Bilder från resan finns på min bilddagbok.
Efter att ha varit på resande fot i drygt 1,5 dygn, utan någon som helst sömn, anlände jag till Landvetter på måndagskväll. Till min stora förvåning möttes jag utav Adelina och Micke vid utgången, med en skylt (kollegieblock) där det stor Fina Fia. Känslan av att se de bekanta ansiktena igen går inte att beskriva, kärlek till dem båda!
Sedan fick jag även sova hemma hos Adelina, bara för att ta igen lite missade tid tillsammans antar jag. Blev och andra sidan knappt 3 timmars sömn den natten, men bättre än inget.
Jetlagen är ett faktum och jag känner mig dåsig dygnet runt. Snart vänder det väl.
Men det är i alla fall väldigt skönt att vara hemma igen, även om jag gärna hade stannat 2 veckor till. Det kändes nästan som om jag bodde där, väldigt lätt att göra sig hemmastadd i deras hem.
Om man kunde ta alla de bra människorna man tycker om, och flytta med dem till den plats på jorden man trivs på, då skulle livet vara komplett!
Snart är det i alla fall jul, låt oss fira det.
Efter att ha varit på resande fot i drygt 1,5 dygn, utan någon som helst sömn, anlände jag till Landvetter på måndagskväll. Till min stora förvåning möttes jag utav Adelina och Micke vid utgången, med en skylt (kollegieblock) där det stor Fina Fia. Känslan av att se de bekanta ansiktena igen går inte att beskriva, kärlek till dem båda!
Sedan fick jag även sova hemma hos Adelina, bara för att ta igen lite missade tid tillsammans antar jag. Blev och andra sidan knappt 3 timmars sömn den natten, men bättre än inget.
Jetlagen är ett faktum och jag känner mig dåsig dygnet runt. Snart vänder det väl.
Men det är i alla fall väldigt skönt att vara hemma igen, även om jag gärna hade stannat 2 veckor till. Det kändes nästan som om jag bodde där, väldigt lätt att göra sig hemmastadd i deras hem.
Om man kunde ta alla de bra människorna man tycker om, och flytta med dem till den plats på jorden man trivs på, då skulle livet vara komplett!
Snart är det i alla fall jul, låt oss fira det.
resa
Onsdag den 25:e november lämnade jag göteborg för en snabbvisit till kalifornien. Mina fantastiska vänner, Michael och Adelina, följde mig ut till landvetter, väldigt uppskattat. Sen att säga hejdå är alltid lika jobbigt, oavsett vad.
17.00 gick planet till frankfurt, och landade strax efter 19.
Därefter väntade en lång lång lång väntan på planet som skulle ta mig till mitt slutmål. Först 10.00 dagen efter fick jag sätta mig i den fantastiskt underbart sköna flygstolen. Så det blev cirkus 15h på frankfurts flygplats, och drygt 10h flygtur över havet. Allt som allt tog resan kring 28h. men får väl säga att det var värt det.
George Clooney var tydlgen med på samma flygplan som mig, synd bara man inte flyger i VIP-klass, då hade vi kunnat diskutera filmer och dylikt.
Alla vet ju att den 26:e november är det Thanksgiving, så självfallet skulle vi fira det. Kusin Sara och mamma Lisa kom och hämtade upp mig på flygplatsen, för att sedan åka direkt till Newport och fira tillsammans med släkten. Pigg och fräsch efter en natt på flygplatsstolar och inanding av flygplansluft i ett halvt dygn, javisst!
Fredagmorgon kl 05.00 lämnade vi LA för att ta oss till Vegas. 5 timmar i husbil blev nästa prövning. Haa, lätt som en plätt. Vegas var sig likt, kanske lite kallare än sist.
Fredagnatt drog Sara på sig nått slags magproblem. kräktes och hade sig hela natten, party party!
Visade sig att även Lisa mått dåligt på fredagkväll. Sedan kom meddelanden om att hennes bror Derek som vi var hos på thanksgiving, och en till som var med på kalaset, hade också drabbast av 24h magflunsa. Festligt värre!
Nu är vi i alla fall tillbaka i LA igen. Jag och Sara har just varit och sett New Moon. sånt som man inte kan göra i sverigen tänkte vi.
Imorron väntar en ny dag.
och någon gång kanske en bild...
17.00 gick planet till frankfurt, och landade strax efter 19.
Därefter väntade en lång lång lång väntan på planet som skulle ta mig till mitt slutmål. Först 10.00 dagen efter fick jag sätta mig i den fantastiskt underbart sköna flygstolen. Så det blev cirkus 15h på frankfurts flygplats, och drygt 10h flygtur över havet. Allt som allt tog resan kring 28h. men får väl säga att det var värt det.
George Clooney var tydlgen med på samma flygplan som mig, synd bara man inte flyger i VIP-klass, då hade vi kunnat diskutera filmer och dylikt.
Alla vet ju att den 26:e november är det Thanksgiving, så självfallet skulle vi fira det. Kusin Sara och mamma Lisa kom och hämtade upp mig på flygplatsen, för att sedan åka direkt till Newport och fira tillsammans med släkten. Pigg och fräsch efter en natt på flygplatsstolar och inanding av flygplansluft i ett halvt dygn, javisst!
Fredagmorgon kl 05.00 lämnade vi LA för att ta oss till Vegas. 5 timmar i husbil blev nästa prövning. Haa, lätt som en plätt. Vegas var sig likt, kanske lite kallare än sist.
Fredagnatt drog Sara på sig nått slags magproblem. kräktes och hade sig hela natten, party party!
Visade sig att även Lisa mått dåligt på fredagkväll. Sedan kom meddelanden om att hennes bror Derek som vi var hos på thanksgiving, och en till som var med på kalaset, hade också drabbast av 24h magflunsa. Festligt värre!
Nu är vi i alla fall tillbaka i LA igen. Jag och Sara har just varit och sett New Moon. sånt som man inte kan göra i sverigen tänkte vi.
Imorron väntar en ny dag.
och någon gång kanske en bild...
